Det är tidig morgon i templet i Jerusalem. Jesus sitter och undervisar. Då kommer de skriftlärda och fariséerna med en kvinna framför sig. De säger att hon har ertappats med äktenskapsbrott. Mose lag
föreskriver stening. Vad säger du, Jesus? Det märkliga är att Jesus ger dem en utväg. Han dömer inte ens dem som kommit för att döma. Han ställer dem inför sanningen, men på ett sätt som gör det möjligt för dem att backa. Det är en berättelse vi hört många gånger, men som inte är färdig eftersom den väntar på att tränga igenom vår egen tid och vår egen historia.

Vi står där själva med stenar i händerna. Kvinnan står ensam inför den samlade makten. Mannen i äktenskapsbrottet nämns inte ens och han är osynliggjord. Det är en urgammal mekanism som ekar än idag när kvinnan bär skulden och mannen försvinner ur berättelsen. Jesus böjer sig ner och skriver i sanden. Vad han skriver vet vi inte, men tystnaden talar. När han reser sig säger han de ord som skär genom historien:

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” 

En efter en går de därifrån. De äldre lämnar först. De som levt lite längre vet att livet inte är enkelt och de bär på egna sår. De yngre vet ännu inte att rätt och fel sällan är svart eller vitt. Till slut kommer evangeliets vändning när kvinnan står ensam kvar med Jesus och inte heller dömer henne.

Världen är full av anklagelser. I en värld där domarna haglar, där skuld projiceras, där varje sida i en konflikt pekar på den andra, kan man undra vad som skulle hända om någon böjde sig ner och skrev i
sanden. Vi lever i en tid där de stora konflikterna blivit speglar av våra egna oförsonligheter. 

Ryssland skyller på Ukraina och säger att det är de som provocerat fram ett krig. Israel och Palestina kastar skuld fram och tillbaka medan människor dör i Gaza. USA pekar på andras diktaturer och orättvisor,
men ser inte de egna rollerna i att göda konflikter och ekonomiska intressen. Europa värnar sina gränser men inte alltid sina värderingar. Vi är där igen med stenar i händerna.

Det märkliga i berättelsen är kanske inte att kvinnan blir friad. Det är att de som ville döma också blir fria. Kristus kallar oss till något annat. Han ber oss släppa stenen. Inte för att blunda för orättfärdighet, men för att förstå att det är nåd som räddar världen och inte dom. Det finns något djupt helande i Jesu blick i berättelsen. Han ser kvinnan som människa, inte som ett fall, inte som ett exempel, inte som en skam. Han ser henne som medlem i en enda kropp och en enda mänsklighet.

Vi är alla en kropp med olika sår och så länge en lem lider, lider hela kroppen. Det gäller inte bara i kyrkan utan hela världen. Vi kan inte leva som isolerade öar. Klimatkrisen, krig, hunger, flykt, binder oss samman. Jesus står idag mitt ibland oss, i en värld full av anklagelser, och säger att den som är utan synd ska kasta första stenen. Han fortsätter att böja sig ner och skriva i sanden, kanske våra namn.
Han ser på oss med den blick som aldrig fördömer men som förvandlar och säger: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” 

Det är en inbjudan till något nytt som är försoning och till ett liv där vi släpper stenar och börjar bygga fred.