Min pappa är bagare och under flera somrar när jag var ung arbetade jag i hans bageri. Där fick vi lära oss att göra vetedeg. En enda grunddeg som sedan skulle bli till en mängd olika sorters fikabröd. Beroende på smaksättning och form blev samma deg till kanelbullar, vetelängder, butterkaka, semlor och mycket annat. Jag tänker att de där olika fikabröden kompletterade varandra. Den som står framför disken och ska beställa sin fika kan välja det som passar just den. Någon vill ha en kanelbulle, någon annan en semla. De ser olika ut och smakar olika, men de har ändå samma grund.

Jesus ber till Gud att de alla ska bli ett. Han ber om lärjungarnas samhörighet med varandra, med honom och med Gud. Men han ber inte bara för dem som står honom närmast. Han ber också för alla dem som genom lärjungarnas ord kommer att tro på honom. Så här i efterhand kan jag känna att Jesu bön är spot on. För det har inte alltid varit enkelt att få till den där samhörigheten mellan kristna människor.

Genom historien har kristna varit oense om vad Jesus egentligen menade, om vad vi absolut måste tro på och om vad som är nödvändigt för den kristna tron. Olika kyrkor och samfund har vuxit fram och ibland har delar av kristenheten tagit ganska stora steg ifrån varandra. Ändå finns den gemensamma grunden där. De kristna kyrkorna och samfunden har sin gemensamma grund i Jesus Kristus. Lite som fikabröden i min pappas bageri: de kan se väldigt olika ut, men de kommer ur samma grunddeg.

I början av 1900-talet arbetade den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom för att föra olika kristna kyrkor närmare varandra. Vid det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925 samlades representanter för många olika kyrkor. Tanken var inte att de först skulle lösa alla läromässiga frågor eller bli överens om allting. I stället låg fokus på vad kristna kunde göra tillsammans i en värld som fortfarande präglades av första världskrigets konsekvenser. Jag tänker att Söderbloms strävan ligger nära det Jesus ber om. Inte nödvändigtvis att alla kristna ska tycka och tänka likadant, utan att vi trots våra olikheter ska höra samman och tillsammans fortsätta det arbete Jesus kallat oss till. Jag tror att det är där vår trovärdighet som kristna finns. Jesus säger: ”Då skall världen tro på att du har sänt mig.”

Vi kristna är kallade att vittna om Jesus, inte bara genom vad vi säger utan också genom vad vi gör. Över samfunds- och nationsgränser kan vi tillsammans verka för fred och försoning, social rättvisa, människovärde och mot fattigdom och utsatthet. Tillsammans kan olika kristna traditioner ta ansvar för det samhälle och den värld vi är en del av. Jag tror inte att vi behöver vara överens i alla frågor för att göra det. Tvärtom tror jag att mångfalden av kyrkor och kristna traditioner kan vara något gott. Olika sätt att tänka och tolka kan berika våra samtal och bredda vår förståelse, både av varandra och av Gud. Enhet behöver inte betyda likformighet. Vi behöver inte tycka eller tolka likadant för att kunna samverka och höra samman.
Men jag upplever att vi lever i en tid där motsättningarna ökar. Kanske märks det extra tydligt när ett riksdagsval närmar sig och de politiska partierna börjar positionera sig mot varandra. Samtidigt verkar motsättningarna leta sig in i allt fler delar av samhället. Kyrkan är inte immun mot det. Det har historien visat ganska tydligt. Frågan är därför vad vi gör när motsättningar uppstår. Vad händer med vårt sätt att tala med och om varandra när vi tycker olika? Lyssnar vi fortfarande? Försöker vi förstå? Eller börjar vi använda härskartekniker, misstänkliggöra varandra och göra den som tycker annorlunda till en motståndare?

Vi behöver inte tycka likadant. Vi behöver inte tolka allting på samma sätt. Vi är alla delar av något större. Vi är förenade i tron på Jesus Kristus och i tron på en Gud som är större än någon av oss fullt ut kan föreställa sig. Uppdraget kan uttryckas enkelt, även om det inte alltid är enkelt att leva: att älska varandra, låta den kärleken bli synlig och tillsammans bära tron på Jesus vidare. Kanelbulle eller semla spelar kanske mindre roll. Vi kommer trots allt ur samma deg.

Jag vill lämna kvar en fråga med den här krönikan. När du står inför en annan kristen som tycker helt annorlunda än du – går det då att se den människan som någon som helt enkelt föredrar kanelbullen?