Em jakobsson
Diakon i St Johanneskyrkan, Göteborgs Stadsmission. Därtill konstnär med den egna utställningen “HEmlängtan - Jag åt rosa prinsesstårta med Jesus” på cv:t.
EvangelieKrönika
markus 9:14-32
Fallandesot
Den lilla kroppen skakar så förtvivlat. Den är svår att se då överläkaren tillsammans med medicinstudenterna intresserat iakttar vad som händer. Ungefär lika intressant som man studerar en exotisk fluga från någon avlägsen civilisation. Deras ansikten är uttryckslösa. X och jag är åskådare. Noterar ljudlöst i sina anteckningsblock. Kroppen skakar och de glasartade ögonen stirrar på mig. Medvetslösa.
Vi håller på att dö.
Men för fan vi då!!! Vi finns här!!! Gör något!!! ryter X till.
Allting avstannar och de vita rockarna vänder sig mekaniskt mot oss. Överläkarens mun uttalar ord jag knappt hör och än mindre förstår.
Jag ser bara honom.
Hans lilla kropp som fortfarande krampar och rycker i den stålinklädda gallersängen. Det enda jag kan tänka på är:
Fan! Han kanske kommer missa första terminen i skolan.
Om 6 år.
I snart 15 år har jag kämpat mot det ansiktslösa monstret. Jag har velat krossa det, slå sönder det, mosa det men det är omöjligt att krossa ett ansiktslöst ansikte. Jag har försökt. Det går inte.
1000-tals anfall. Morbus sacer, fallandesot, West-syndrom, hypsarytmi, infantil spasm.
Det börjar ofta som en lätt darrning i madrassen. Eftersom vi sovit över ett decennium, kropp mot kropp vaknar jag fortfarande idag klarvaken när den där darrningen kommer. Sova förresten, det gör du inte. Du går ständigt i en slags dvala i brist på sömn.
Den tunga rossliga andningen, det vidriga ljudet av kraset från tänderna, ibland allt blod då han biter igenom kinden. Spyorna. Och jag kan fortfarande inte efter 15 år göra något alls. Jag, hans pappa, vars första uppgift är att hålla alla mina barn trygga och säkra. Varje vecka i 15 år har jag fått möta min totala svaghet och maktlöshet vilket fyllde mig med så mycket hat att min tjocktarm brast och jag nästan dog. Och jag hatade Honom för att Han lät detta ske.
Man skulle kunna säga att dagens text är både utmanande och svår för mig när man benämner det uppenbara som pojken lider av (epilepsi), att vara besatt av en demon. Att kyrkan dessutom sätter temat ”Kampen mot ondskan” över texten gör mig fortfarande till viss del rasande och är en grov förolämpning mot alla som har- eller har anhöriga med epilepsi. För EP är ingen ondska och min son är inte besatt av en demon. Det bara ÄR.
Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja skriver Paulus (i Romarbrevet 12:2)
Kände Jesus till att en aktionspotential är en snabb, tillfällig förändring av cellmembranets elektriska laddning som fortplantar sig längs nerv- och muskelceller? Kände Han till att den uppstår när en retning når ett tröskelvärde, vilket öppnar spänningskänsliga jonkanaler vilket resulterar i en depolarisering följt av en repolarisering?
Självklart inte.
Det är den moderna naturvetenskapen och neurologin som lär oss detta och i många år av sömnlösa nätter, ambulanser och ständiga återkommande anfall blev jag vansinnig på Jesu ord ”Den sorten kan bara drivas ut med bön och fasta”. Om jag bara bad tillräckligt mycket skulle hans kramper upphöra. Det är snart 15 år sedan och de har inte upphört.
Gud ger oss inte vad vi ber om utan det vi behöver. Idag är jag inte arg på Gud längre utan tvärtom: i den djupaste förtvivlan och mörker där jag saknade hopp och ville att min son skulle bli befriad från sina plågor, kan jag se att Jesus Kristus var med varje sekund. Mitt hat och min ilska kom ur min maktlöshet och skam och förblindade mig att också se och lära känna min son för den han är. Det tar många år att skala av sig alla sina egna förväntningar på sina barn, sin käresta, en ny vän och att börja se dem som subjekt. I det såg jag plötsligt en fantastisk kille som för det mesta är glad, kramig och i absolut närvaro. Någon som bara gör det han tycker är kul och inte spenderar en sekund på tråkiga saker. Ingen har lärt mig mer om livet än honom. Att det mesta är totalt oviktigt och att det finns ytterst få saker att verkligen oroa sig för. En bra dag är en dag utan kramper.
Det krävdes 8 år av ständigt stigande ilska innan jag kunde ödmjuka mig och vara tacksam för det liv jag fått mig anförtrott. Trots att jag när det var som mörkast förbannade Hans namn, växte min tro likafullt (vilket till att börja med gjorde mig ÄNNU mer förbannad).
Ondska är alltid banal. Det är det som gör den så skrämmande. Jag vet fortfarande inte varför min son har dessa anfall. Det bara är. Jag heter Donald Trump och i skrivande stund har jag startat ännu ett krig på jorden. Bara för att jag kan. När Olof Palme mördades skapades en stor mängd konspirationsteorier. För att vi måste försöka förstå. Inte kan det vara så banalt att en känd våldsverkare och missbrukare bara av en slump såg Palme gå ut från en biograf och följde efter. Så enkel, så banal kan väl inte ondskan vara?
Teologiskt är det tveksamt om Jesus faktiskt sade att sådan ondska bara kan botas med bön och fasta, det finns olika uppfattningar om detta, men ett medicinskt, evidensbaserat faktum bör i denna kontext nämnas: I Sverige finns tre tillåtna terapier för epilepsi nämligen epileptika (medicinering), inopererande av vagusnervstimulator samt ketogen kost.
I Corpus Hippocraticum som är en samling av cirka 70 antika grekiska medicinska skrifter (ca 400-talet f.Kr. till 300-talet f.Kr. tillskrivna Hippokrates, läkekonstens fader) finns historier om kopplingen mellan fasta och epilepsi. på 1920-talet fick det ett modernt namn i form av ketogen kost. Den moderna medicinen vet fortfarande inte varför vissa blir anfallsfria eller får kraftigt reducerade kramper.
Bara att det fungerar.
Visste Jesus?
Em Jakobsson,
diakon
evangelieKrönika
matteus 5:38-48
Jaget genom Duet
Jag är nyss hemkommen från utbildning med Försoningsgruppen, vilket var ren nåd att få delta i under präst Erik Isaksson och diakon Ebba Älverbrandts ledning. Alla dessa stora ord och begrepp vi använder - de hänger på något sätt ihop. Alla överlappar varandra. För precis som Han Solo säger i episode 7:
I used to wonder about that—thought it was a bunch of mumbo jumbo... The crazy thing is, it's true. All of it. It's all true.
så har evangelisten Matteus “rätt”, eller snarare är allt han säger helt sant. Och omöjligt. Och sammanhängande: Kärlek, förlåtelse, försoning, skam, skuld, vanmakt, uppgivenhet, frihet. Allt, precis allt, hänger ihop. Det är försoningens och kärlekens väg som vi alla är kallade att vandra. Att följa i den Förste och Störste Diakonen någonsin, Kristus Jesus, fotspår.
Men vi tar det från början va?
Svenska språket är i många fall ett vackert och rikt språk men när det verkligen bränner till, ovanligt torftigt. Ordet "älska" i denna kontext har förbryllat, förundrat och i viss mån förvillat mig sedan barnsben. Grekerna är bättre. Eros är den köttsliga lusten, passionen. Storge den starka kärlek som ofta uppstår inom familjen och philia som kan avse familj men också vänner.
Inget av orden känns spot on medan agape möjligen kommer längst: en villkorslös kärlek, osjälvisk, altruistisk som ofta förknippas med Gud.
Stora ord. Omöjliga ord? Jag fastnar fortfarande på kärlek. Vad betyder det i praktiken? För mig som diakon är verkligheten och det som händer mellan människor det jag ständigt får förhålla mig till och utgå ifrån.
Diakon Ems svar på ordet kärlek är att se, bekräfta och respektera dina medmänniskor. Det är min tro att det är det Jesus menar, men sedan kommer fortsättningen som till förstone tycks vara....gränslös.
Jag tänker alltid på min mönstringsförättare på Kongl. Älvsborgs Kustartilleriregemente KA 4 i Göteborg, någonstans på 80-talet.
“Jasså! Jakobsson är kristen och har problem med våld..hehe...vänd andra kinden till o sån skit...(nu blir hans köttiga kaptensansikte lätt rosafärgat och han börjar bli.. animerad)...men fienden Jakobsson....FIENDEN SLUTAR INTE SKJUTA FÖR ATT DU VÄNDER ANDRA KINDEN TILL...RYSSEN GÅR Å LADDAR OM NÄR KULORNA TAR SLUT O SKJUTER ÄNNU MER!”.
Sedan fortsätter den där Jesus i de altruistiska ullstrumporna och säger att om någon fattig backstugesittare ber om en skjorta så skall man ge honom HELA sin montclerc-jacka och om en lat, inlasad publikan ber dig att gå en mil med hen skall du gå TRE mil! Det som började så bra slutar enligt SSU med en sosse-Jesus som älskar bidrag och för SD en flaggviftande SVÖÖÖÖRJEVÄN med fäbless för kanoner, kulturkanon och rasistisk xenofobi.
Och innan vi går vidare är det lika bra att slänga in Paulus också, som frustar och brummar om det svaga köttet och den orena starka lusten men slutar med att “du skall älska din nästa som dig själv”. Vilket låter bra men vad händer om du inte älskar dig själv? Om du t.o.m är fråntagen din förmåga att säga nej, sätta gränser och tycker att du egentligen förtjänar att bli slagen, förolämpad och förnedrad av din “äkta” hälft? Vad gör man då? Skall man bete sig på samma vidriga sätt mot sina medmänniskor?
Det känns helt omöjligt att Paulus menar detta. Eller Jesus. Lika lite som det föregående exemplet där man skall älska sina fiender och vända andra kinden till. Enligt Kapten von Schwin af Trädhe kommer ju ryssen och dödar oss ändå.
Som människa vill i alla fall jag, och högst troligt alla andra också, bara få vara den man är; Den stora gåvan Gud har givit oss, vår födslorätt. Vi vill vara ett subjekt och inte ett objekt.
Den judiske professorn i religionsvetenskap och socialfilosofi, Martin Buber, skrev i “Ich und Du”, 1923, att en relation där båda är subjekt för varandra, är när man erkänner den andres unika väsen och totala annorlundahet, men samtidigt finner en gemensam mänsklighet:
Alles wirkliche Leben ist Begegnung.
Wenn wir aufhören, uns zu begegnen, ist es, als hörten wir auf zu atmen.
Der Mensch wird am Du zum Ich.
Allt verkligt liv är möten och när vi slutar att möta varandra är det som om vi slutar andas. Människan blir Jag genom Duet.
Tidigare skrev jag att mitt “älska” är att se, bekräfta och respektera mina medmänniskor och jag lägger gärna till att erkänna min medmänniskas unika väsen och totala annorlundahet. Ingen vet hur en annan människa har det. Vi kan inte anta ett jota om den andre. Jesus säger inte ordet ALLTID i texten: du skall ALLTID vända andra kinden och gå under på kuppen. Du skall inte alltid gå 333 mil och ge bort alla dina kläder. Men du SKALL försöka. Du måste försöka. Du är förpliktigad att försöka som kristen. Det är utgångspunkten och det krav som finns på alla döpta in i det allmänna diakonatets tjänst.
Men hur blir det med den som inte är kapabel till att älska sig själv? Just nu? För självkänsla är inget fast och statiskt. Det är en färskvara som går att arbeta varsamt och omsorgsfullt med. Ett diakonalt förhållningssätt är att se, bekräfta och respektera hen. Att älska hen. Att erkänna hen i sitt totala unika väsen och annorlundahet varvid man som själavårdare ibland lyckas få en liten skymt av försoningens mysterium.
Genom förhållningssättet i dagens text som vid en snabb genomläsning verkar omöjligt, öppnas vägen till förlåtelse och försoning, rättläggandet av skuld och skam där det verkligen hör hemma (tyvärr behandlar Svenska kyrkan förlåtelsen alldeles för slarvigt i sin kyrkohandbok), samt färden mot upprättelse och återtagande av sitt människovärde.
Gregory David Roberts är en före detta heroinmissbrukare och dömd bankrånare som rymde från Pentridge-fängelset i Australien 1980 till Indien, där han bodde i tio år. Till slut hann rättvisan upp honom och han fördes tillbaka till Australien och fängelset, där han skrev boken “Shantaram”.
En del av er kanske har varit med om extrema, onormala och våldsamma händelser eller befunnit er på den absoluta botten av abyssen där varje sekund är som en minut och där allt är svart eller vitt och om man överlever finns det livsavgörande insikter att hämta. En som vet en vet. Jag tror det är ett sånt ögonblick Roberts beskriver. Vi har alla ett val och det kan verka totalt obefintligt och litet men i det ligger ett helt universum av möjligheter.
Roberts har vid ett tillfälle blivit gripen av den indiska polisen i Bombay där han försörjde sig som gangster, indrivare och droghandlare. Han kedjades mot en vägg och torterades av poliserna.
It took me a long time and most of the world to learn what I know about love and fate and the choices we make, but the heart of it came to me in an instant, while I was chained to a wall and being tortured.
I realized, somehow, through the screaming in my mind, that even in that shackled, bloody helplessness, I was still free: Free to hate the men who were torturing me, or to forgive them.
It doesn’t sound like much, I know. But in the flinch and bite of the chain, when it’s all you’ve got, that freedom is a universe of possibility.
And the choice you make, between hating and forgiving, can become the story of your life.
Em Jakobsson,
diakon Göteborgs stift