Jag är nyss hemkommen från utbildning med Försoningsgruppen, vilket var ren nåd att få delta i under präst Erik Isaksson och diakon Ebba Älverbrandts ledning. Alla dessa stora ord och begrepp vi använder - de hänger på något sätt ihop. Alla överlappar varandra. För precis som Han Solo säger i episode 7:

I used to wonder about that—thought it was a bunch of mumbo jumbo... The crazy thing is, it's true. All of it. It's all true.

så har evangelisten Matteus “rätt”, eller snarare är allt han säger helt sant. Och omöjligt. Och sammanhängande: Kärlek, förlåtelse, försoning, skam, skuld, vanmakt, uppgivenhet, frihet. Allt, precis allt, hänger ihop. Det är försoningens och kärlekens väg som vi alla är kallade att vandra. Att följa i den Förste och Störste Diakonen någonsin, Kristus Jesus, fotspår.

Men vi tar det från början va?

Svenska språket är i många fall ett vackert och rikt språk men när det verkligen bränner till, ovanligt torftigt. Ordet "älska" i denna kontext har förbryllat, förundrat och i viss mån förvillat mig sedan barnsben. Grekerna är bättre. Eros är den köttsliga lusten, passionen. Storge den starka kärlek som ofta uppstår inom familjen och philia som kan avse familj men också vänner.
Inget av orden känns spot on medan agape möjligen kommer längst: en villkorslös kärlek, osjälvisk, altruistisk som ofta förknippas med Gud.

Stora ord. Omöjliga ord? Jag fastnar fortfarande på kärlek. Vad betyder det i praktiken? För mig som diakon är verkligheten och det som händer mellan människor det jag ständigt får förhålla mig till och utgå ifrån.
Diakon Ems svar på ordet kärlek är att se, bekräfta och respektera dina medmänniskor. Det är min tro att det är det Jesus menar, men sedan kommer fortsättningen som till förstone tycks vara....gränslös.

Jag tänker alltid på min mönstringsförättare på Kongl. Älvsborgs Kustartilleriregemente KA 4 i Göteborg, någonstans på 80-talet.
“Jasså! Jakobsson är kristen och har problem med våld..hehe...vänd andra kinden till o sån skit...(nu blir hans köttiga kaptensansikte lätt rosafärgat och han börjar bli.. animerad)...men fienden Jakobsson....FIENDEN SLUTAR INTE SKJUTA FÖR ATT DU VÄNDER ANDRA KINDEN TILL...RYSSEN GÅR Å LADDAR OM NÄR KULORNA TAR SLUT O SKJUTER ÄNNU MER!”.

Sedan fortsätter den där Jesus i de altruistiska ullstrumporna och säger att om någon fattig backstugesittare ber om en skjorta så skall man ge honom HELA sin montclerc-jacka och om en lat, inlasad publikan ber dig att gå en mil med hen skall du gå TRE mil! Det som började så bra slutar enligt SSU med en sosse-Jesus som älskar bidrag och för SD en flaggviftande SVÖÖÖÖRJEVÄN med fäbless för kanoner, kulturkanon och rasistisk xenofobi.
Och innan vi går vidare är det lika bra att slänga in Paulus också, som frustar och brummar om det svaga köttet och den orena starka lusten men slutar med att “du skall älska din nästa som dig själv”. Vilket låter bra men vad händer om du inte älskar dig själv? Om du t.o.m är fråntagen din förmåga att säga nej, sätta gränser och tycker att du egentligen förtjänar att bli slagen, förolämpad och förnedrad av din “äkta” hälft? Vad gör man då? Skall man bete sig på samma vidriga sätt mot sina medmänniskor?
Det känns helt omöjligt att Paulus menar detta. Eller Jesus. Lika lite som det föregående exemplet där man skall älska sina fiender och vända andra kinden till. Enligt Kapten von Schwin af Trädhe kommer ju ryssen och dödar oss ändå.

Som människa vill i alla fall jag, och högst troligt alla andra också, bara få vara den man är; Den stora gåvan Gud har givit oss, vår födslorätt. Vi vill vara ett subjekt och inte ett objekt.
Den judiske professorn i religionsvetenskap och socialfilosofi, Martin Buber, skrev i “Ich und Du”, 1923, att en relation där båda är subjekt för varandra, är när man erkänner den andres unika väsen och totala annorlundahet, men samtidigt finner en gemensam mänsklighet:

Alles wirkliche Leben ist Begegnung.

Wenn wir aufhören, uns zu begegnen, ist es, als hörten wir auf zu atmen.

Der Mensch wird am Du zum Ich.

Allt verkligt liv är möten och när vi slutar att möta varandra är det som om vi slutar andas. Människan blir Jag genom Duet.
Tidigare skrev jag att mitt “älska” är att se, bekräfta och respektera mina medmänniskor och jag lägger gärna till att erkänna min medmänniskas unika väsen och totala annorlundahet. Ingen vet hur en annan människa har det. Vi kan inte anta ett jota om den andre. Jesus säger inte ordet ALLTID i texten: du skall ALLTID vända andra kinden och gå under på kuppen. Du skall inte alltid gå 333 mil och ge bort alla dina kläder. Men du SKALL försöka. Du måste försöka. Du är förpliktigad att försöka som kristen. Det är utgångspunkten och det krav som finns på alla döpta in i det allmänna diakonatets tjänst.

Men hur blir det med den som inte är kapabel till att älska sig själv? Just nu? För självkänsla är inget fast och statiskt. Det är en färskvara som går att arbeta varsamt och omsorgsfullt med. Ett diakonalt förhållningssätt är att se, bekräfta och respektera hen. Att älska hen. Att erkänna hen i sitt totala unika väsen och annorlundahet varvid man som själavårdare ibland lyckas få en liten skymt av försoningens mysterium.
Genom förhållningssättet i dagens text som vid en snabb genomläsning verkar omöjligt, öppnas vägen till förlåtelse och försoning, rättläggandet av skuld och skam där det verkligen hör hemma (tyvärr behandlar Svenska kyrkan förlåtelsen alldeles för slarvigt i sin kyrkohandbok), samt färden mot upprättelse och återtagande av sitt människovärde.

Gregory David Roberts är en före detta heroinmissbrukare och dömd bankrånare som rymde från Pentridge-fängelset i Australien 1980 till Indien, där han bodde i tio år. Till slut hann rättvisan upp honom och han fördes tillbaka till Australien och fängelset, där han skrev boken “Shantaram”.
En del av er kanske har varit med om extrema, onormala och våldsamma händelser eller befunnit er på den absoluta botten av abyssen där varje sekund är som en minut och där allt är svart eller vitt och om man överlever finns det livsavgörande insikter att hämta. En som vet en vet. Jag tror det är ett sånt ögonblick Roberts beskriver. Vi har alla ett val och det kan verka totalt obefintligt och litet men i det ligger ett helt universum av möjligheter.
Roberts har vid ett tillfälle blivit gripen av den indiska polisen i Bombay där han försörjde sig som gangster, indrivare och droghandlare. Han kedjades mot en vägg och torterades av poliserna.

It took me a long time and most of the world to learn what I know about love and fate and the choices we make, but the heart of it came to me in an instant, while I was chained to a wall and being tortured.

I realized, somehow, through the screaming in my mind, that even in that shackled, bloody helplessness, I was still free: Free to hate the men who were torturing me, or to forgive them.

It doesn’t sound like much, I know. But in the flinch and bite of the chain, when it’s all you’ve got, that freedom is a universe of possibility.

And the choice you make, between hating and forgiving, can become the story of your life.