Att gå i själavård är något av det bästa jag vet. Jag får någon som på kristen grund möter mig i mina funderingar.
    I våras gick jag i själavård. Till slut övergick samtalen i att mitt lidande blev större. Ett par meningar in i det fjortonde samtalet, sen var förtroendet förbrukat.
  Jag cyklar ner till pastorsexpeditionen timman efter, förkrossad över det svikna förtroendet. Upplevde så starkt att Jesus sov mitt i den stormen. Jag var helt ensam. Ville prata, men vem ska tro på att jag precis upplevt ett svek från en anställd i kyrkan?

- Vill du prata? Frågar en kvinna samtidigt som hon räcker över papper och penna.

Det fanns något i hur hon ställde frågan som gjorde mig nyfiken. Tog mod till mig att fråga om träff. Det samtalet är ett av det finaste och mest empatiska jag fått erfara. Idag är hon min själavårdare.
  Hon sa vid något tillfälle: "Vi är varandra till glädje och belastning. Om vi vill ha en bättre helhet så kommer vi inte ifrån det dubbla.”  

Så hur går det med själavården? Nu är vi på smekmånad. Samtalen flyter på fint. Enorm glädje. Det finns personkemi, finns samhörighet. Flyt och flax. Vi ror så fint på vattnet. Kluckilikluck. 

Vad är det att skapa relationer och hur funkar det? Först reser vi bekvämt i båten, sen börjar det gunga och guppa. Det är då det kan behövas hantera konflikter. Sen - i de bästa av världar - en nyorienteringsfas.
  Min nya själavårdare var medveten om att det snart kommer guppa utav bara helvete på vattnet. Det är då jag har en djupt inneboende konflikt om att jag är till last. Du kommer få erfara ett helt nytt pnuema på in- och utandning. Jag kommer maniskt sitta och läsa ur Jobs bok eller glo upp i taket tyst i 59 minuter och gå hem utan ett ord sagt.

Vi måste bli mer ärliga med varandra och oss själva, sluta upp med att skapa korsdrag för att vädra och göra allt rent å Nådens vägnar. Den enda giltiga anledningen att städa i den brinnande själsliga anfäktelsen är för att göra mer rum för kolen. Vi sätter upp en orimlig förväntan bara för att vi är kristna syskon och på grund av den förklaringsmodell kyrkan byggt upp.

Det finns motsättningar i anknytningsteorin och Guds kärlek som vi absolut behöver bli mer medvetna om. Inget får gå sönder eller ha ett utgångsläge där att bli mött och tagen på allvar i samtal kommer med en stark ångest och skräck istället för glädje. Kommer jag bli avvisad - igen?

Fyra månader senare vet jag med all säkerhet att jag inte alls lämnades ensam i en storm på havet när jag kom inklampandes på pastorsexpeditionen.
  Jesus stod ju där, sömndrucken, jämte min nya själavårdare med en kopp kaffe i handen. 

"Jag har bara tagit en powernap, Ellinor"