Askonsdag. Sedan många år tillbaka har jag den här kvällen fått ett kors tecknat i min panna, följt av några ord om livet, döden och hoppet. Det korset är för mig starten på fastan, som är en resa mot påsken.
Jag tänker, ser och talar ofta i bilder och att få en bild tecknad på min hud, av en annan människas hand, berör mig på djupet. Jag känner hur huden under korset stramar och jag påminns om vad askan står för. En eld som nu brunnit ut. Askan som renar och ger förutsättningar för nytt liv.

Allt har sin tid och sin plats.

Fastan ger oss en rytm vi mår bra av. En hjälp att låta vardagen få ett annat fokus. Beroende på vår livsfas kan det innebära olika saker för oss. Fastan är en tid för att skala av och fylla på med det som ger näring. Det är en tid för att avstå, men också för att ge av det jag har och skapa utrymme för andra. Fastan och festen följs åt. Det är en period för att kalibrera min inre kompass, men också för att vara en del av ett större vi.

När jag läser evangelierna är “vi:et” oerhört centralt. Något som går på tvärs mot vårt individualistiska samhälle. Jesus samlar människor, med olika personligheter och bakgrund omkring sig. Både han och Johannes är kallade av Gud. Båda samlar lärjungar omkring sig, men sinsemellan är de otroligt olika. Johannes kallas för besatt och om Jesus sägs det att han är en frossare och drinkare. 

När Jesus får frågan varför hans lärjungar inte fastar som Johannes lärjungar gör svarar han: När den tiden är inne kommer de att fasta. Och så berättar han om gammalt och nytt vin, om vinsäckar som behöver lagas och hur. Samtidigt som han berättar om det som många av åhörarna känner väl till, gör han själv tvärt om.
Jesus använder sig hela tiden av de gamla texterna och traditionerna och tillför något nytt. I det finns en sprängkraft. Han kliver in i människors vardag, vänder och vrider på perspektiven. Den första ska bli sist och den sista först. I Jesus första under, i samband med en bröllopsfest, gör han vatten till vin. När värden får smaka på vinet ropar han till brudgummen: Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet till nu.
Jesus utmanar oss att tänka utanför alla boxar, att kunna ha mer än en tanke i huvudet samtidigt och att alltid stå på den lilla människans sida. Måltiden och festen är platser där han möter människor. Det är också måltiden han ger lärjungarna som symbol för att vi ska minnas honom, nattvarden där vi delar brödet och vinet. När den tiden är inne kommer de att fasta.

Jag går ut i vinterkvällen och känner korset i pannan. Orden då handen rörde vid min hud följer med mig ut: ”Kom ihåg människa att du är jord och skall bli till jord igen. Jesus är vägen, sanningen och livet.” Jag låter min blick söka kontakt med människor jag möter på gatan och skickar med ett leende. Orden öppnar upp perspektiven. Vi hör alla ihop. Jag är en del av allt skapat och jag är inte ensam. Jag är en del av ett större vi, och vi får vandra tillsammans.