Jag lever i en tolvstegsgemenskap och jag söker Guds vägledning varje dag.

När jag läser orden ”Herre har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med ditt namn drivit ut onda andar” tänker jag på hur jag genom bön hjälper människor som lider i sina liv. Men ger jag Gud äran för det, tackar jag för gåvan jag fått? Eller är jag en ekande cymbal som gör det jag tror är bäst? Jag har kanske byggt mitt  liv (hus) på sand och inte på klippan? Hur vet jag att jag inte gör det? 

Jag behöver be om vägledning. I denna text lär jag mig också att vara tydlig med var jag står och vad jag tror på. Jesus är min förebild och i dessa ord visar han auktoritet och rakhet i liknelsen om husbygget. Jag behöver ha tillit till att jag följer Gud, och när jag är fylld av Helig ande, då känns det. Ofta vibrerar det som fjärilsvingar i bröstet, mina ögon bränner som av tårar, men det är av tacksamhet. Och jag känner mig fylld till bredden av kärlek, att dela med dem som behöver eller vill ha den, Guds kärlek. 

Så för mig är att följa Jesus att lyssna in. Och talar eller skriver jag sedan tackar jag Gud för gåvan att få dela hans vishet. Utan Gud är jag en tom ekande cymbal.