elisabet berglund
Stiftsdiakonen som förundras över människors livsvägar och förfäras över orättvisor. Älskar getmese och vägrar ge upp hoppet om att lära sig jonglera med en fjärde boll.
evangelieKrönika
markus 15:21-41
I sårbarhetens gemenskap
Jag märkte inte när du kom men nu sitter du här intill killen som du brukar komma med. Tyst nedsjunken i en av kyrkbänkarna. Länge har du följt din vän som en skugga. Hitintills har jag inte hört din röst men den här kvällen tittar du upp när jag går förbi för att hämta filtar till aftonbönen. Du vänder upp ditt ansikte och möter min blick. Jag ser att du är yngre än jag trodde. ”Hej” säger jag. Du vänder lite nervöst undan blicken och frågar om du får spela på pianot. ”Gärna”, svarar jag. Ut ur halvmörkret kliver du fram och sätter dig försiktigt ner vid flygeln.
Det är långfredag. Efter en lång korsvandring har Jesus nått fram till Golgata och korsfästningen är ett faktum. Upplevelsen av övergivenhet är total liksom maktlösheten hos dem som bevittnar. Jag berörs särskilt av den sårbarhet som Jesus visar på korset och vad den öppnar upp för hos dem som står bredvid. Trots hån och förnedrande ord så sluter sig inte Jesus. Med sina sista krafter öppnar han sig mot Gud och ger uttryck för sitt lidande när han utbrister ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Att våga ge sig hän utan några som helst försäkringar kräver stort mod. Att visa sig sårbar är också en hoppets handling. I sårbarheten blir det som finns av liv och ärlighet synligt. Jag tror att sårbarhet är en avgörande del i en sund gemenskap. Både att värna om och att bereda plats för. I sårbarhetens gemenskap står inte smärtlindring främst i fokus utan här ges utrymme för ångest och smärta. Vi kan ha erfarenhet av att ha blivit avvisade efter att ha visat vår brustenhet. Då kan det upplevas livsnödvändigt med en försvarsmur runt hjärtat som kan skydda det mjuka och längtande inom oss. Allt för att inte göra oss synliga i vår helhet. Men i en gemenskap som inbjuder oss att få kontakt med smärtan kan de inre försvaren sakta ge vika.
När Jesus tar sitt sista andetag så inser officeren som bevittnat allt att det inte är som han har trott. Hans föreställningsvärld vänds på ända när han inser att det är Guds son han har mött. Jag tror inte att vi kan förbereda oss på vilket sätt Gud kallar oss. Kallelsen kan därför uppträda på ett sådant sätt som vi inte hade tänkt oss. Upptäckten gör att vi kan behöva ompröva tidigare sanningar och sådant vi sett som självklara delar av vår identitet.
Det kan bli en smärtsam väg att gå men som också kan leda till så mycket närhet, kärlek och frihet. Att ge uttryck för det vi tror på och våga följa vår kallelse kan ibland göra att vi behöver gå motströms vilket kan upplevas ensamt men långfredagen ger oss vissheten om att vi aldrig är helt ensamma på kärlekens väg. Någon annan har gått före oss.
Till en början rör du dig lite trevande över pianotangenterna men efterhand allt säkrare. Medan jag lyssnar till tonerna och ditt nynnande så går jag för att möta upp en man med resväska som tittar sig lite förvirrat omkring i kyrkorummet. Plötsligt fladdrar ljusen till och jag ser hur du hastar ut genom kyrkporten med din vän. Utan ett ord skiljs våra vägar men din blick dröjer sig kvar.
Herre, du vandrar gemenskapens väg.
Lär oss att gå över gränser.
Kunskap och sanning och omsorg
och rätt får vi som syskon nu dela.
Visa oss vägen, gemenskapens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.
Psalm 738,vers 3
Elisabet Berglund,
Stiftsdiakon Uppsala stift