Många bibelpassager är fyllda av nyanser, vilket ibland gör dem svåra att förstå. De kan få olika innebörder i olika sammanhang. Ibland kan de missbrukas och det har nog hänt allt för många gånger genom historien. Jag bär med mig det här bibelcitatet från min barndom eftersom det presenterades som ”du som kristen måste vara felfri annars blir du hårt straffad”. Speciellt den sista versen lösryckt och isolerad. Med tiden har vägen korsats av andra infallsvinklar och innebörden av liknelsen har breddats. Den kan betyda så mycket mer.

Nu målas istället en bild upp för mitt inre, en bild som bär på ett stort allvar. Inte med något fördömande, tvärtom med en uppmaning till något positivt, utan att för den delen tappa allvaret. Det finns något proaktivt med texten. En uppmaning till ansvar. Det första ansvarsuppdragen människan fick var att ta hand om planeten. 1 Mos 2:15 lyder ”Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den.” Det står inte att vi är satta att förbruka skapelsen, ännu mindre att vanvårda den, ändå är det vad människan kommit att göra. Den trogna och kloka förvaltaren vet bättre än att försöka förverkliga sitt eget på bekostnad av folk och mark. Tänk ”tjänstefolket” som en metafor för allt levande, naturen i sig. Skulle inte skaparen med omsorg för sin skapelse vilja ta hand om den, genom människan, och att hon således borde förstå att handla efter den viljan? Den som har fått mycket har också mycket att ta hand om och mycket att ge vidare, mycket att omfördela till de som förlorat mycket för att andra tagit mycket.

Att få ett ansvar är ett privilegium. Någon tror på dig, litar på dig. Det kan visserligen kännas tungt att bära, men det är samtidigt en ynnest att ha ”fått mycket”, som texten säger, mycket ansvar, anförtrotts mycket. Var så goda: här får ni en fantastisk planet att förvalta, helt unik i detta universum, vad vi vet. Tänk om fler förstod den gåvan och det ansvaret. Det är värt att ta på allvar!

Kanske handlar liknelsen i texten om att göra det som är rätt och riktigt även fast något annat hade känts enklare. Det finns säkert annat som dessutom hade varit både roligare eller trendigare. I kontexten ”förvalta planeten” finns det mängder av exempel på när naturen fått lida för att vi vill ha något njutbart för stunden. Det är såklart mer bekvämt att haka på något lättsamt som andra gillar eller passa på att inte ta uppdraget på så stor allvar när ingen ändå ser. Men att vara en del av skapelsen är också att befinna sig mitt i det som måste förvaltas. Vår överlevnad är ju avhängd på naturen, inte tvärtom. Mår planeten dåligt tar vi skada. 

Men visst håller något på att hända? Kunskaps sprids, frågor väcks och fler tycks vakna upp till insikten att vi måste leva tillsammans, inte bara med varandra, utan också med allt i skapelsen. Läs nu texten igen. Tänk att den bild som Jesus vill förmedla också handlar om att ta hand om och förvalta planeten och dess natur och medmänniskor, hela skapelsen. Hur ser bilden för ditt inre ut? Och hur formas bilden vidare när förvaltaren tar sitt ansvar?