Det är apokalyptiska scener. Alla vill se: nyfikna, följare, vänner, fiender. Många berörs, flera gråter, en del förstummas, andra hånar. Konturerna är skarpa. Det är en naken kulle, klippor, träpålar, spikar, lansar, hjälmar, skyltar och surt vin; och när ett grovt kors med en blodig människa på reses ska själva solen snart skyla sitt ansikte för att slippa se det sönderfall som utspelar sig framför våra ögon.

Ändå har vi gjort just denna bild till vår tros centrum. Med några undantag står det på de flesta platser i världen ett kors längst fram i lokalen där vi firar våra gudstjänster. Och med få undantag är den viktigaste av alla gudstjänster ett återskapande av det dramat, i form av brödet som bryts och vinet som dricks. Det krävs en förklaring varför vi i världens största religion (förlåt den lite slarviga beskrivningen) väljer att sätta ett avrättningsredskap från Romarriket i mitten av våra annars fridfulla gudstjänstlokaler.

Vi börjar med orden som Jesus uttalar till den ångerfulla av de två brottslingarna: ”Redan i dag skall du vara med mig i paradiset”. Ofta har de lyfts fram som ett exempel på hur enkelt det kan vara. Man kan ha misslyckats med mycket. Länge. Men det kan räcka med en avsikt, en längtan, en innerlig uppriktighet, så tar Gud emot oss: ”Tänk på mig Jesus!” Visst är det en tröst för alla oss som ständigt kommer till korta, eller har nära och kära som gått ur tiden under tragiska omständigheter. För i grunden handlar allt om att luta sig mot Jesus, om så i sista stund.

Men kanske handlar det inte bara om att trösta sent ångrande syndare och deras anhöriga. För placeringen av ordet ”paradis” där mitt i eländet betonar något annat: att paradiset ligger jättenära korset, det är beläget precis runt hörnet, ja, det är rentav dörren dit vi ser på Golgata.

Såklart kan vi inte se det på en gång. Först ser vi bara tragedin. Men det som sker om tre dagar när Jesus uppstår från samma lidande – och inte minst, när samma Helig Ande som fått honom att resa sig upp igen kommer in i de väntande lärjungarnas hjärta fyrtio dagar senare vid pingsten – gör att kyrkan förstår att helvetet på korset för alltid förvandlats till paradisets port. Detta är vägen till Gud. Till korset kan vi dock komma på skilda vägar: som Simon från Cyrene som osökt snubblar in i dramat i samband med ett besök i stan, eller de tvivlande vännerna som står på avstånd och ser på hur det ska sluta. Eller en misslyckad människa som inte blivit hårdare av sina fel.

Korsfästelsen är inte en tragedi utanför oss att beröras av. Den är en spegel för vårt hjärta. Eller som Jesus säger till de medlidande kvinnorna på vägen: ”Gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn”. Det handlar om vår egen sargade själ – och vår egen synd. Inte någon annans. Den ångrande brottslingen säger också innan han vänder sig till Jesus i bön: ”Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat.” Och så slås dörren till paradiset upp för en förbrytare.

Friden vi förnimmer i kyrkans lokaler – men också i bönens rum på egen hand eller med vänner – strömmar ut från en sårad Frälsares händer och fötter. Därför firar vi påsken. Därför finns det ett kors i kyrkans mitt. För det är själva himlens port.