I evangeliet skapar Livets Gud nya möjligheter för dem som inte kunde se, höra, gå, tala. De hade vänner och familj som ville se dem få sina förmågor tillbaka, så de tog dem till Jesus. Jesus botade och människorna häpnade och började prisa Gud.

Livets Gud skapar nya möjligheter även för dig och mig. Vi är älskade, önskade och sedda av kärlekens Gud. Vi får låta vår ofullkomlighet och våra brister inneslutas i det som med kyrkans språk kallas nåd.
Nåd är den kärlek som Gud älskar oss med, den är gränslös. Vi står där häpna, och må hända trevande, inför hur min lovprisning till Gud ska ta form.

Bibeln är fylld av lovprisningar till Gud, där kan vi låna ord från Psaltaren, Sakarias och från Maria. Just ord från Marias lovsång har en särskild plats i mitt liv och min lovprisning. Och vi kan stämma in i den lovprisning som hela skapelsen sjunger.
Det vi stämmer in med i denna lovsång är våra hjärtslag. I skapelsen sjunger träden sin lovsång när vinden drar genom löven, vattnet som skvalpar sjunger skaparens lov. Den lovsång som går genom tiderna är också vår.
Livet självt är en lovsång till Gud. Mitt i tillvaron ljuder den tysta tillbedjan till Gud, utan att vi behöver göra något. Den finns där i hjärtats mitt och pumpar ut sin lovsång i vårt blodomlopp. Vi kan också minnas att det är lovprisandet som är det som fortsätter även när vårt hjärta slutat slå, när vi lämnat vår kropp för att förenas helt med Gud.

Medan vi ännu är här i tiden finns det lärdom och perspektiv att hämta från att tacka Gud för stort och smått. En liten, men inte alltid så lätt, övning är att ha en tacksamhetsbok. Att i slutet av dagen summera och titta på vad jag vill tacka för. Vi lever våra liv i både med- och motgång, glädje och sorg, allt vad som kommer. Ur vårt tack vänds vårt hjärta mot den som går med, Gud.

Gud lämnar inte. Varje andetag är en påminnelse om att Livets Gud är här.