”Gråt om du kan, men klaga inte. För vägen valde dig – och du ska tacka!!”

Dag Hammarskjölds läxa – med intensiva utropstecken tillagda av mig – ljuder i huvudet när jag går mot Katarina kyrkas gröna port. Tanken föregicks av en annan: Jag borde nog inte vara här idag, jag känner mig splittrad, låg. Jag kanske sprider negativ energi?
Usch. Redan i arla morgonstund har jag hyst självömkande tankar, tänkt att du är allt en slö och håglös Gud som låter det onda härja i mitt (ja, kära ego) liv och bevisligen också i världen. Ditt ok känns faktiskt inte så lätt att bära. Ska du eller måste jag? Teodicé, varför måste du alltid vara med?
Så möts jag, nu som alltid i evigheters evighet, av ljus, lätt energi. Den heliga anden leker i rummet, musikerna övar, alla är lugna, för nu blir det snart jättehärligt. Vi ska få tröst, hopp, kärlek. Vi ska få ge vidare. Jag mjuknar.

I veckan såg jag filmen Nunnan – 25 år i kloster som handlar om Marta, eller numer priorinnan Maria av Bebådelsen. Hon gick in i Karmelitordern, den strängaste av dem alla, som 19-åring och har sedan dess inte varit utanför klostrets område.
Inte heller hon tycker att det är lätt att följa Gud. Hon beskriver att det svåraste med hennes livsval har varit det hon i tystnaden och rutinerna har fått möta inom sig själv. Den där tomheten som särskilt i början ilade till, som ett moras – hjälp! Men, säger hon, det är också tanken med hennes liv. Hon måste uthärda tomheten, vara helt och hållet Guds redskap för mänskligheten, ett offer (hennes ord) – därför att om Gud ska kunna verka genom henne måste hon ha det enformigt, likadant, stilla, då alla (ja, alla!) nya intryck leder till splittring.
Syster Maria av Bebådelsen beskriver det som att vi människor dagligen utkämpar ett krig inom oss. Mellan Gud och det andra, vad vi nu väljer att kalla den kraften.

”Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”, uppmanar Jesus i dagens evangelietext. Jag tänker att ursynden består i att vi människor så oerhört gärna vill bestämma själva hur våra liv ska vara – och att vi därmed fastnar i kronisk splittring. Vi vill så gärna vara vår egen Gud, kanske också andra människors.
I Wilfrid Stinissens bok Sann människa – en bok om skapelse och helighet beskrivs skillnaden mellan Eva och Maria så här: Eva ville att människan skulle bli Gud, medan Maria ville att Gud skulle bli människa (skillnaden gäller förstås också Adam och Jesus). När vi inte låter Gud vara med, när vi inte älskar (skriver Stinissen) blir vi till substanslösa varelser. Vi känner oss så ensamma – och blir därmed lätta byten för alla möjliga krafter och avgudar vi möter på livets väg.

För mig är de ständiga besöken i mässan en motståndsrörelse. Jag går till mässan varje söndag för att vårda min själ. Vad jag känner inför besöken eller annat i mitt liv för den delen är, för att citera syster Maria av Bebådelsen, inte så viktigt. Jag går ändå. För här kan jag släppa allt som skaver, allt jag tycker är fel med världen, andra och mig själv – och överlämna det till Gud. Här samlas vi som vägrar ge upp kärleken till förmån för egots och den värdsliga världens alla sluga förslag.
Jag behöver Gud, kyrkan och delandets gemenskap så pass mycket att jag nu valt (och fått nåden) att arbeta här. Det finns ett så tydligt före och efter min omvändelse att det svindlar lite i efterhand. Hur klarade jag mig? För jag klarar mig inte själv längre. Ändå levde jag så länge i övertygelsen att mitt liv enbart hängde på mig. Nu består min dagliga strävan i att försöka hålla mig så nära Gud det bara går. Och det går lite olika, som jag gissar att ni vet.

Följ mig, sa Jesus.

Ja Jesus, men om jag hade vetat hur ont det emellanåt skulle göra. Du gör om, du gör nytt, du lagar dina trasiga lerkärl – i synnerhet när vi är som svagast och tömda på kraft. Det är lättare för dig att jobba då, säger du. När vi är fulla till halslinningen av våra egon gör vi ditt arbete omöjligt, du får helt enkelt inte plats att göra det du kan och vill. Det är högst logiskt. Jag fattar. Och du kanske inte är allsmäktig, du kanske bara kan kärlek. Därmed är du maktlös – och ändå den makt som övervinner allt. Ett är alltså nödvändigt. Tyvärr, kära ego: Enbart Gud i mig. Ett som i enhet. Enhet som i … enkelhet?

Jag vill avslutningsvis dela en 1 500 år gammal betraktelse med er. Den är skriven av biskop Filoxenus av Mabbugh och heter Det enkla hjärtat.

”En splittrad själ är ständigt utsatt för motstridiga tankar. Ena stunden säger den sanningen, för att i nästa stund ljuga. Än håller den med, än säger den emot: den slår sig samman, bara för att snart gå isär – den är som en basar stapplad med ett virrvarr av idéer. Den håller sig aldrig tillräckligt länge med en åsikt för att vare sig tro den eller avfärda den, den plockar upp något bara för att nästan omedelbart överge det.
Med enkelheten är det precis tvärtom. Här finns ingen förvirring i tanken. Enkelhet skulle mycket väl kunna var ett annat namn för Gud. Gud är enkel, det vill säga, en, han är odelad, det finns ingen splittring i honom. I dagligt tal säger vi på samma sätt om någon som är godhjärtad, en som inte är svekfull eller gillar fällor för andra. Det finns ingen orolig ande i Gud.”

Jag tänker att dessa rader är som en manual för skenande själar. Det kan verkligen vara detta Jesus menar när han säger att hans ok är lätt.

Jag säger ok som i okej:

Gud är enkel. När något är enkelt, odelat, utan splittring – då är det av Gud.