Om Jesus hade ropat ut om det levande vattnet till mig i somras, hade jag antagligen sagt: ”Nej tack, jag är mätt och belåten”. Jag hade nämligen blivit alldeles för mätt på Jesus och allt vad kristen tro hade att göra med. Jag orkade inte längre med att tänka djupa teologiska tankar. Jag orkade inte läsa Bibeln. Jag orkade inte leva ut det kristna livet! Jag var för mätt på allt ihop. Så nej Jesus, jag var inte törstig, jag var mätt!

I somras åkte jag som ledare till Taizé med Equmenia. Eftersom jag hade varit i Taizé året innan tänkte jag att det skulle bli en bra återhämtningsplats, även för mig som ledare. På ett sätt blev det så, jag befann mig i Taizés bön- och arbetsrytm. Jag träffade människor och fick höra om deras relation med Jesus. Ändå gjorde sig mättnaden närvarande, som nu kanske mer hade blivit en skavande mättnad. 

I slutet på veckan gick jag till en av bröderna för vägledning. Jag minns inte allt han sa, men det som etsade sig fast i mig var att jag behöver våga släppa in Jesus i mitt hjärta. Jag gick halvt besviken där ifrån. Hade jag släppt in Gud i mitt hjärta?

När sommaren var slut var inget bättre, om något hade jag blivit förstoppad. Nu hade jag också slutat att be. Jag tänkte om jag ändå mår dåligt av det, varför ska jag då be? När jag återvände till mina teologiska studier, nämnde jag detta för min studieledare. Hon föreslog att jag skulle hitta ett nytt sätt att be på. Ett som fungerar i tider när man mår dåligt. Inom mig velade jag över tanken, men tog emot hennes förslag. 

Hon hade föreslagit appen "Pray as you go" och tidebönen. "Pray as you go", som är en app skapad av Jesuiterna, som syftar till att människor lättare ska samtala och reflektera med Gud. Tidebön, som är böner utifrån bibeltexter som växelläses med andra människor. När jag en dag bestämde mig för att lyssna på Pray as you go hände något inom mig. 

Anden påminde mig om sin närvaro när jag hörde låten "Bind us together" av The Porter’s Gate. I det såddes ett nytt frö i mig och jag kunde börja bearbeta min förstoppning tillsammans med Anden. 

Genom "Pray as you go", tidebönen, klagan, tystad och samtal med vänner och själavårdare kunde jag sakta, men säkert, läkas. Kanske var det så att jag inte var mätt? Snarare var det kanske så att det vatten jag hade inom mig, att det behövde få nytt syre? 

När jag var barn hade vi fiskar i ett akvarium, och som många andra akvarier hade det en pump för att syresätta vattnet. Det var däremot inte förrän jag pratade med min svärfars halvbror som han lärde mig att fiskarna också behöver syre. Utan syre i vattnet kan inte fiskarna leva. Idag tänker jag att likt akvariets syrepump behövde jag få mitt andliga vatten att porla igen, mitt levande vatten behövde nytt syre.

Broderns ord på Taizé stämde nog, jag hade inte släppt in Gud på ett tag, fast att jag trodde det. Sommaren som sedan blev höst och vinter blev min läkningsperiod. Jag började sakta men säkert öppna upp mitt hjärta för Gud så att Anden kunde börja läka mitt inre. Min resa är inte klar och fortfarande pågår en läkningsprocess inom mig tillsammans med Anden. 

Anden fortsätter att låta mitt andliga vatten porla, strömma fram så att det inte står stilla och blir syrefattigt. 

Till dig som läsare, jag vet inte hur du har det med den Helige Anden idag. Kanske befinner du dig där jag befann mig, eller inte. Oavsett så går vi nu in i Pingsten, den dagen då vi påminns om hjälparen som kommit och kommer till oss. Genom Kristi död och uppståndelse, kärlek och nåd, har han sänt Anden så att Gud kan bo i oss. En av våra uppgifter som Jesusföljare är att lära oss hur vi vårdar och tar hand om det tempel som vi är, och dess levande vatten som finns inombords. Så, vart börjar vi? Som Taizébrodern sa, genom att släppa in Kristus, i vårt hjärta. 

Hur gör vi det? Genom att hitta vårt egna bönespråk och våga samtala med andra om vårt andliga liv med Kristus.