“Gud får Dig att bryta upp och söka nya vägar.” Hon säger detta, till var och en av oss, som precis påbörjat vår utbildning till diakoner. Sittandes utomhus i solen, på stolar i en ring, med närhet till havet i Stockholms skärgård. “Gud får Dig att bryta upp och söka nya vägar.”

Jag är inte bäst på det! Jag är inte ens så bra på det. Att bryta upp och söka nya vägar. Jag gillar “sammalika”. Jag tycker om att saker och ting ser ut och är på ett sätt jag känner igen, kan och är van med. Så där, i solen, någonstans i Stockholms skärgård, sluter jag mina ögon och för ihop mina händer och ber “Gode Gud, hjälp mig”.

Det har nu passerat 29 år sedan denna dag. Gud har sedan dess fått mig att bryta upp och söka nya vägar, vid ett flertal tillfällen. Ibland har jag stretat emot. Ibland har jag sagt ett “ja”, med viss tvekan. Ofta har jag fått ett stort orospåslag och tänkt “nej!”

Jag är rädd. För det nya som skall komma. För alla förändringar. För det som jag måste lämna. Jag är ofta en “liten lort”! Min rädsla och jag själv hamnar i fokus. Och i all denna oro och rädsla glömmer jag det som ska komma. Det nya. Det som kan berika. Nya möten. Ett växande. Gläntan som öppnar sig. Och att Gud får mig att bryta upp och söka nya vägar.

Simon Petrus svarar “Du är Messias, den levande Gudens son”. Så modigt av honom! För någonstans var han också säkert rädd. Kanske inte mycket! Men i alla fall lite. För nog kände han att “nu händer det grejer. Nu är det förändringar på gång”.

Också får han uppdraget. Att vara klippan som den kristna kyrkan ska byggas på! “Japp, det fixar jag”. Tänker Simon Petrus det? Eller säger han inombords “Snälla, Jesus, välj någon annan”. Många tankar och känslor far nog genom honom. Men eftersom han tror och känner tillit till sin vän Jesus, den levande Gudens son, så säger han ja och börjar att gå i en ny riktning. Framåt. Uppåt.

Jag övar mig, åter och återigen, i tillit till att Jesus tar mig i handen och visar mig vägen jag ska gå. Ett steg i taget. Det är så jag kommer framåt. Ett steg i taget. Annars snubblar jag så lätt. Och oftast går det riktigt fint. Han får mig att bryta upp. Söka nya vägar.

Vissa stigar är svårare än att andra att gå. Ibland är det endast raksträckor. Jag springer då. Med vinden i mitt hår och ett inre som sjunger av lovsång.

Jesus, sänd mig! I tillit fattar jag Din hand och låter mig omslutas.