“I wish it need not have happened in my time," said Frodo.
"So do I," said Gandalf, "and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given us.”

När jag tittar på mina barn överväldigas jag av en enorm kärlek som ibland övergår i oro. Jag oroar mig för hur världen är, för hur tiden är. Jag tänker att tiden går för fort. Jag minns när jag var liten att alla äldre än mig sa just det: ”Tiden går så fort när man blir äldre”. Jag förstod inte vad de menade. Som barn minns jag att en helg kändes som ett äventyr av möjligheter. Jag cyklade med min bästis och vi låtsades att våra cyklar var hästar. De hade namn, olika färger på sina manar och svansar, de galopperade fort över grusvägarna vid bäcken. Vi hade picknick med en filt på stora gräsmattan utanför vår trädgård. Mamma hade lagt ner kanelbullar och en flaska med saft i korgen. Det var ljuvligt. Vi låg ner på filten och pratade om vad vi skulle göra på sommarlovet. Ibland hade någon varit dum, då pratade vi om det. Vi fantiserade, lekte, drömde. Det låter idylliskt. Allt var inte en idyll, men tiden fanns. Tiden var vår vän; vi hade massor av den.

Jag trodde på livet, på Gud och på att världen var god för det mesta. Tills jag såg annat av världen. Världen och tiden var inte som jag trodde. Det fanns ett mörker som var obarmhärtigt och lurade lite varstans. Det skrämde mig. Hur jag tagit mig an mörkret är en annan historia, men det var en smärta att överhuvudtaget upptäcka det.
Så ser jag på mina barn och undrar om de har känt av något mörker redan, undrar om de är rädda ibland. Jag tänker att det tillhör att vara människa att leva i spänningen mellan ljuset och mörkret, men i tider av splittring och oro så är det svårt.

Jag ber ofta i mitt inre om mer tid. Mer tid att finnas med de jag älskar, mer tid att utforska livet, att växa med andra, mer tid att dela, att dansa, lyssna på musik, uppleva, att bygga och skapa. Jag ber också om en bättre värld; en värld där vi inte ägs av miljardärers techbolag, en värld där vi rustar för fred och inte krig. Jag ber om en värld där vi ser varandra så som Gud ser oss; med skärpa, förväntan och försoning.

Gandalf svarar Frodo: ”Allt vi har att avgöra är vad vi ska göra med den tid som är oss given”.

I Johannesevangeliet möter vi Jesus i bön. Inte en stillsam, allmän bön – utan en bön som rör vid själva spänningen i att vara människa.

”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen…”

Det är ord som nästan skaver mot allt vi vill tro. Som om världen ställs utanför. Som om det finns ett innanför och ett utanför. Och kanske är det precis det Johannes vill att vi ska se. För Jesus talar om människor som tillhör Gud – samtidigt som de är kvar i världen. Han ber inte att de ska tas bort från det som är svårt, hotfullt eller motsägelsefullt. Han ber att de ska bevaras mitt i det. Det finns en dubbelhet här som inte går att släta ut. De är i världen – men de tillhör den inte. De är älskade – men världen kan hata dem. De är kallade till enhet – i en verklighet som slits sönder av splittring. Och kanske är det just där evangeliet blir sant. Inte i en förenklad bild av världen som antingen god eller ond, utan i en verklighet där båda erfarenheterna ryms samtidigt. Där ljuset finns – och mörkret är verkligt. Där kärleken är stark – och ändå sårbar.
Kanske är det där jag känner igen min egen oro. För när jag ser på mina barn är det inte bara världen jag är rädd för. Det är det som kan hända i oss. Hur vi kan dras bort från det som är sant. Hur vi kan sluta lita, sluta älska, sluta hoppas. Och ändå – är det just i den världen Jesus ber att vi ska stanna.

”Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen utan att du ska bevara dem för det onda.”

Det är en bön för människor som lever – i denna tid, i denna oro, i denna verklighet. Och kanske är det där Gandalf och Jesus möts – i kallelsen att stanna kvar. Att hoppas även när mörkret ser ut att ha makten.

Vi får inte välja vår tid. Men vi får leva den. Inte genom att fly världen – utan genom att förbli i det som är sant, även när världen drar åt andra håll. Att leva i världen utan att låta världen äga vårt innersta.