Anna Morvall

Sjuksyrra, mamma och stickfantast (som i att sticka med garn, sticka in infarter i patienter och sticka ut i naturen).

evangelieKrönika
Lukas 2:1-20

Vår lilla, lilla Gud

Flera år på rad jobbade jag som vaktmästare på julafton i Mälarhöjdens kyrka. För er som aldrig varit där kan jag berätta att den ligger uppe på en höjd så att man får sträva uppför en lång backe för att komma dit. Den invigdes 1929, bekostad av en insamling av grannarna i området. Dekorationen är därefter. Grannarna hade råd med en kyrka, men det är ingen katedral. Vitputsat tegel. Inga stora eleganta fönster i kyrksalen förutom ett litet runt färgat fönster ovanför koret. Men kyrkan är en plats som behållit sin prägel som Mälarhöjdsbornas egen kyrka, med välbesökt julspel och midnattsmässa varje julafton. Och dit upp strävade jag flera julaftnar, både dag- och nattetid, för att fira vår lilla, lilla Gud.

För mig är julen det vackraste med kristendomen. Vår Gud är ingen Gud bortom oss, utan valde själv att stiga ner till jorden, leva ett liv som vi. Och det är ingen Gud som kommer hit som en färdig vuxen med övernaturliga gudomliga egenskaper eller någon mäktig kung. Det är en Gud som väljer att bli född som fattig snickarpojke.

Jesus föds och läggs i en krubba, en hållare för djurens föda. Det står inget i Bibeln om något skyddande stall, det är ett senare påhitt. Själv födde jag min dotter på Södersjukhuset i Stockholm, assisterad av en utbildad barnmorska. Maria föder vår Gud mitt på natten under bar himmel med sin man som enda hjälp.

I Markusevangeliet kapitel 10 verserna 13-16 läser vi: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” En klok person gav mig en gång tolkningsförslaget att texten inte behöver betyda att jag själv ska bli som ett barn, att jag ta emot Gud rike som om jag vore ett barn. Texten kan även kan tolkas som att uppmaningen är att ta emot Guds rike som jag tar emot ett barn, det vill säga med samma försiktighet och vördnad som jag tar emot ett nyfött barn i mina armar. Maria och Josef tar emot vår Gud, Jesus Kristus, när han läggs i krubban natten till juldagen.

Den lilla, lilla Guden firar och följer vi.

Jag brukade lyssna på Dolly Parton och Jussi Björling de där jularna när jag gick upp på berget. Dollys karismatiska ”Go tell it on the mountain, that Jesus Christ is born.” Jussis vördnadsfyllda sång om den ”helga natt, o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned.”

Och hur vi strävar efter att tillsammans fira denna vår Gud, stärka varandra för att följa honom, var och en efter vår förmåga, utifrån var vi befinner oss. Samlar in pengar. Bygger kyrkor. Strävar uppför backar. Dag efter dag, år efter år.

För det är något med att vara människa som är viktigt. Vi vet inte vad det är. Men jag tror att det har med möjligheten att skapa godhet att göra. Och att den möjligheten är helt beroende av det lilla, det sårbara, vår utlämnadhet till varandra. Att vi alla på vissa sätt ligger där hjälplösa i våra krubbor under bar himmel inför vår belägenhet i existensen. Att vi alla på vissa sätt är Marior och Josefar inför varandra, får ta emot varandra som Maria och Josef tar emot Jesus den där natten. Och att Gud är en av oss. Både den stora, allsmäktiga som tar emot och bär oss. Och den lilla, lilla hjälplösa bebisen i en krubba under stjärnhimlen.

Amen.

Anna Morvall,
Sjuksköterska

evangelieKrönika
Matteus 13:31-34

Du bär växtkraften - använd den

De som någon gång träffat en hyfsat nyfödd bebis vet hur sårbara de är. Jag minns de första gångerna jag klädde på min dotter inför promenad och skulle stoppa in hennes lilla arm i koftan. Jag höll den försiktigt och var så noga med hennes fingrar så de inte skulle fastna någonstans och hon skulle göra sig illa. De var så små. Så sköra.

Det är i skepnad av en sådan liten krabat som Gud väljer att födas in i världen. Totalt hjälplös. Beroende av människors omsorg. Gud lägger sitt liv i våra händer.
Det går i slutändan sådär. Som vuxen blir Jesus fängslad, torterad, dödad, ni vet. Men det är senare. Fram till dess verkar det ändå ha gått rätt bra, trots skrala omständigheter. Vi har i alla fall inga rapporter från evangelierna om att Jesus uppväxt är tydligt bristfällig.
  Maria och Josef tycks göra sitt bästa för att ta hand om den lille som föds under stjärnhimlen. Alla som inte bara träffat utan också tagit hand om en nyfödd bebis vet att det kräver en hel massa arbete: amning, påklädning, avklädning, blöjbyten, vaggning, sövning, och bärande både dag och natt. Det är mycket som kan gå snett, särskilt under fattiga förhållanden: svält, sjukdom, skador. Inget av detta kan ett barn ordna med eller kontrollera själv. De är helt utlämnade till vuxna omkring sig. Och Gud låter sig överlämnas till allt detta. Gud litar på att människorna ska ta hand om honom.

I evangelietexten till andra advent i år jämför Jesus himmelriket med ett senapskorn som en man sår i sin åker och som växer upp till ett stort träd som fåglarna kan bygga bo i. Jag tänker att Jesus då också pratar om sig själv: ett litet hjälplöst barn som börjar sin resa i sin mammas livmoder, föds, tas om hand och växer upp till en predikant som förmår att samla stora skaror människor runt sig på ett sätt som till slut hotar de styrande så mycket att de dömer honom till döden.

Men jag tänker att Jesus också pratar om dig. Du var en gång ett senapskorn som någon planterade och som behövde näring från omvärlden så att du kunde växa upp och bli till dig själv. Och kanske fick du precis det du behövde: mat, kläder, omsorg, kärlek, möjligheter att utforska och lära dig. Eller så fick du inte det. Kanske var det allvarliga brister under din uppväxt som gjorde att du inte alls kunde växa upp och bli ett stort, starkt träd. Eller så fick du det delvis och delvis inte. Du var utlämnad till vuxnas arbete och beroende av deras kraft och resurser att ge dig det du behövde.

Men Jesus liknar också himmelriket vid en surdeg som en kvinna tillsätter så att den syrar bröddegen och låter den jäsa. Jesus påverkade sin omgivning på detta sätt i allra högsta grad. Och du påverkar din omgivning. Du har chans att ge din omgivning näring och kraft att växa, att bli till något större än den är utan dig. Det kanske inte alltid känns så. Men det spelar ingen roll. Det är så ändå. Du är en surdeg som kan bidra till att låta världen växa omkring dig. Du bär Guds växtkraft inom dig att ge vidare till andra.
Precis som senapskornet kräver att bli planterat av någon och jord, sol och vatten för att växa, och en bebis behöver mat, kläder, omsorg och kärlek, så kräver det arbete att vara surdegen i sin värld. Och arbete är handlingar. Vi vet ju inte alltid, eller rättare sagt aldrig, vad som är Guds mening eller Guds önskan eller rätt i Guds ögon. Men vi kan tro. Och vi kan försöka. På så sätt kan vi vara surdegarna för varandra – inte i den mening vi använder ordet idag som en jobbig grej som måste tas om hand, utan som surdegen i evangelietexten som syrar degen och jäser brödet.  

På så sätt kan vi förverkliga himmelriket här och nu. Förverkliga Guds rike på jorden. Du bär växtkraften till Guds rike inom dig. Använd den.

Amen.

Anna Morvall,
sjuksköterska Stockholm

evangelieKrönika
lukas 18:9-14

Mörkret bär vi alla

Ibland gick livet åt helvete alldeles. Helvete? Ja, jo, det får man nog säga. Inte för att mina helveten på något sätt varit det värsta en människa kan utstå. Jag har levt och lever i fredstid i land som inte regelbundet drabbas av förstörelse till följd av stora naturkatastrofer. Jag har levt och lever utan risk för svält och med både bostad och kläder på kroppen. Jag är visserligen född med snippa och identifierar mig som tjej men bor i den del av världen där jämställdheten åtminstone gått längst, även om det finns mycket kvar att göra. Och jag har fått gå i skola som barn och sedan utbilda mig gratis på universitet som vuxen.

Med alla dessa omständigheter i ryggen låg vägen öppen. Och ändå föll jag ibland rätt ner i diket. Och fan vad det sved. Men så mycket jag lärde mig som jag aldrig hade lärt mig annars. Så mycket jag fick se som jag inte hade sett. Så många jag fick möta som jag aldrig hade mött.
Fast visst hade det kunnat sluta i helvetet. Visst hade det kunnat sluta med att jag lärt mig, ja, ingenting alls.

Jag tänker på tullindrivaren och hans väg upp till templet. För han går upp till templet. Han skulle kunna stanna i sin tullindrivartillvaro och ta in skatter från fattiga människor och nöja sig där. Inte göra sig omaket att traska upp och ödmjuka sig inför Gud. Men det gör han. Liknelsen både börjar och slutar där. Det är utgångspunkten för Jesus poäng.

Jag tänker på Kain i 1 Mosebok kapitel 4. Kain som mördar Abel, sin lillebror, för att han blir avundsjuk på hur Gud uppskattar Abels offergåva mer än hans. Kain blir arg och sänker blicken. Gud säger till Kain: »Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.« Men Kain vänder ner blicken, låter synden råda över sig själv och dödar sin bror.
Tullindrivaren lyfter inte heller blicken. Han vågar inte. Han är så säker på Guds dom. Han känner sin synd. Trots det går han ändå upp till templet. Han vågar söka Gud. Han vågar kontakt.

Det gick så långt att jag inte ville leva. Blicken var riktad stint ner i avgrunden. Men riktigt hela vägen in i mörkret vågade jag mig inte. Det tog stopp. Mörker är frånvaro av ljus, och i det totalt ljustomma tordes jag inte vandra.
Så länge vi söker kontakt med ljuset, med Gud, med hoppet, med möjligheterna, finns det chanser till ett annat liv, en annan värld, nya ögonblick och nya val. Tullindrivaren söker kontakt och lär sig Guds storhet genom vetskapen om sin egen synd. Farisén, däremot, känner inte sin synd. Han gör det han tänker är rätt och nöjer sig med det, föreställer sig att det duger, att det välsignar honom från all sorts mörker och gör honom till bättre än andra. Men mörkret bär vi alla. Där inom oss bor det. Ibland kanske det ligger ytligt, brer ut sig, känns och syns. Ibland kanske det ligger djupare. Gömmer sig.
 För dig som lever i en stabil vardag som tickar på med studier eller jobb, familj och vänner, kanske den inte märks så mycket. För dig som sliter med psykisk ohälsa, kanske missbruk, dåligt samvete, ensamhet, skam över dina val och den du är, för dig kanske den känns tydligare. Men för oss alla ligger den där. Inte utanför oss, utan inom oss.

Och det mörker som utgörs av synden inom oss finns alla möjligheter i världen även för farisén att se, känna och erkänna. Om han vill. Även han kan precis som tullindrivaren gå upp mot templet. Sänka blicken. Söka Gud. Vara en del av det stora ljuset, hoppet, möjligheterna. I vetskap om mörkret, hopplösheten, vanmakten. Välja att vara en del av Gud, utifrån medvetenheten om helvetet.

Anna Morvall,
sjuksköterska Stockholm