De som någon gång träffat en hyfsat nyfödd bebis vet hur sårbara de är. Jag minns de första gångerna jag klädde på min dotter inför promenad och skulle stoppa in hennes lilla arm i koftan. Jag höll den försiktigt och var så noga med hennes fingrar så de inte skulle fastna någonstans och hon skulle göra sig illa. De var så små. Så sköra.

Det är i skepnad av en sådan liten krabat som Gud väljer att födas in i världen. Totalt hjälplös. Beroende av människors omsorg. Gud lägger sitt liv i våra händer.
Det går i slutändan sådär. Som vuxen blir Jesus fängslad, torterad, dödad, ni vet. Men det är senare. Fram till dess verkar det ändå ha gått rätt bra, trots skrala omständigheter. Vi har i alla fall inga rapporter från evangelierna om att Jesus uppväxt är tydligt bristfällig.
  Maria och Josef tycks göra sitt bästa för att ta hand om den lille som föds under stjärnhimlen. Alla som inte bara träffat utan också tagit hand om en nyfödd bebis vet att det kräver en hel massa arbete: amning, påklädning, avklädning, blöjbyten, vaggning, sövning, och bärande både dag och natt. Det är mycket som kan gå snett, särskilt under fattiga förhållanden: svält, sjukdom, skador. Inget av detta kan ett barn ordna med eller kontrollera själv. De är helt utlämnade till vuxna omkring sig. Och Gud låter sig överlämnas till allt detta. Gud litar på att människorna ska ta hand om honom.

I evangelietexten till andra advent i år jämför Jesus himmelriket med ett senapskorn som en man sår i sin åker och som växer upp till ett stort träd som fåglarna kan bygga bo i. Jag tänker att Jesus då också pratar om sig själv: ett litet hjälplöst barn som börjar sin resa i sin mammas livmoder, föds, tas om hand och växer upp till en predikant som förmår att samla stora skaror människor runt sig på ett sätt som till slut hotar de styrande så mycket att de dömer honom till döden.

Men jag tänker att Jesus också pratar om dig. Du var en gång ett senapskorn som någon planterade och som behövde näring från omvärlden så att du kunde växa upp och bli till dig själv. Och kanske fick du precis det du behövde: mat, kläder, omsorg, kärlek, möjligheter att utforska och lära dig. Eller så fick du inte det. Kanske var det allvarliga brister under din uppväxt som gjorde att du inte alls kunde växa upp och bli ett stort, starkt träd. Eller så fick du det delvis och delvis inte. Du var utlämnad till vuxnas arbete och beroende av deras kraft och resurser att ge dig det du behövde.

Men Jesus liknar också himmelriket vid en surdeg som en kvinna tillsätter så att den syrar bröddegen och låter den jäsa. Jesus påverkade sin omgivning på detta sätt i allra högsta grad. Och du påverkar din omgivning. Du har chans att ge din omgivning näring och kraft att växa, att bli till något större än den är utan dig. Det kanske inte alltid känns så. Men det spelar ingen roll. Det är så ändå. Du är en surdeg som kan bidra till att låta världen växa omkring dig. Du bär Guds växtkraft inom dig att ge vidare till andra.
Precis som senapskornet kräver att bli planterat av någon och jord, sol och vatten för att växa, och en bebis behöver mat, kläder, omsorg och kärlek, så kräver det arbete att vara surdegen i sin värld. Och arbete är handlingar. Vi vet ju inte alltid, eller rättare sagt aldrig, vad som är Guds mening eller Guds önskan eller rätt i Guds ögon. Men vi kan tro. Och vi kan försöka. På så sätt kan vi vara surdegarna för varandra – inte i den mening vi använder ordet idag som en jobbig grej som måste tas om hand, utan som surdegen i evangelietexten som syrar degen och jäser brödet.  

På så sätt kan vi förverkliga himmelriket här och nu. Förverkliga Guds rike på jorden. Du bär växtkraften till Guds rike inom dig. Använd den.

Amen.