Historien bjuder på makthavare med oändlig brutalitet och grymhet. Herodes är en av dem. En maktgalen härskare som lät döda barn för att säkra sin egen position. Kan man bli mer ond? Kan vi se samma brutala ondska idag? Absolut! Den ikläder sig bara andra skepnader.
Vi har definitivt maktgalna ledare idag. Vi ser det i krig och folkmord. Har man bara en tillräckligt ”ond” fiende och ”det goda” på sin sida kan man ta sig rätten att använda vilka metoder som helst. Barnen tar man ingen hänsyn till.

Men ser vi till makthavare i vårt land är de inte bättre. Sverige ser lugnt på när människor/barn systematiskt dödas i Sudan till exempel. Våra investeringar och vår välfärd är viktigare. Svält är en annan produkt av ondska. Torka och missväxt går ofta att förutse men
världen vänder sig bort.

”Det ni har gjort mot en av dessa minsta, det har ni gjort mot mig.” 

Vem är ond och vem är god?

Var det lättare att skilja mellan ont och gott förr? Ibland upplever jag det så och att vi idag har mer gråskalor. Ondskan mer inbäddad, mer förtäckt, ofta under godhetens flagg. På sociala media dock är allt mycket enklare. Där är världen mer svart eller vit. Där är det lätt att välja sida, tycka till, fördöma. Vi har lättare att distansera oss samtidigt, och det tycker jag är så intressant, som världen med sina krig och konflikter flyttar in i våra digitala liv och fortsätter där.

Det är så lätt att frånsäga sig ansvaret men jag är ju en del av det som händer runt omkring mig, i världen, i samhället. Kan jag frånsäga mig ansvaret? Allt jag konsumerar, förtär och förbrukar kommer någonstans ifrån. Hur många barn bär jag på mitt samvete genom det jag har på mig, det jag äter, det jag väljer att blunda för? Hur ont är det inte att blunda?

”Det ni har gjort mot en av dessa minsta, det har ni gjort mot mig.”

Att välja det goda.

Maria Magdalena tillskrivs orden att synd inte är ett medfött ont, utan en produkt av okunnighet – av att man vänder sig bort från det goda. Hur kan jag välja det goda? Hur kan jag inte blunda? Kanske börjar det med självrannsakan. Börja med mig och se om mitt hus. Min oärlighet, min själviskhet och mina rädslor.

Jag närmar mig krubban. Knäböjer inför Guden som är som ingen annan gud. En Gud som gör sig liten. Vars rike är tvärtom, där den minsta är den största, den siste den första, den svagaste den starkaste. Vars ljus och kärlek gör mig stum.

Jag ber: 

Låt mig vara till nytta för de minsta.