Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Det går att läsa den där texten och landa i den bekväma slutsatsen att politik och religion inte ska blandas ihop, men då slarvar man med läsningen.
    Han bad oss inte att rösta på ett särskilt parti eller omfatta någon särskild ideologi, men han bad oss inte heller att acceptera förtryck av utsatta människor. Det han bad oss var precis raka motsatsen. Han bad oss att ta vårt samhällsansvar.

Jesus har aldrig sagt att kyrkan ska tiga tyst om angiverilagar, att kristna ska se åt sidan när regeringen skriver in i ett samarbetsavtal med ett parti grundat av nazister att det är dags att “begränsa asylsökandes rättigheter” (ja, det står uttryckligen så). Jesus sa inte heller att vi skulle rycka på axlarna åt att mer än 40 000 människor i Gaza nu har dödats av den israeliska armén. Han bad oss inte att acceptera antisemitism och islamofobi.

Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Det är något annat än att inte bry sig om politik med argumentet att politik är något världsligt och att kyrkan ska ägna sig åt andlighet istället. Den första fråga vi bör ställa oss är istället: Vad är det som tillhör Gud? Det enkla svaret är också det svåra svaret för det enkla svaret är allt. Allt tillhör Gud. Men kejsaren då? Vad tillhör honom? Vad är det vi ska ge staten, politikerna, beslutsfattarna, samhället? Texten säger uttryckligen att vi ska betala skatt. Det verkar därför olämpligt att ägna sig åt svartjobb, skattefusk eller olika sätt att slippa vara med och hjälpa dem som har det svårt. Betala din skatt och följ samhällets lagar och regler. Inga konstigheter så långt. Men mer än så? Hur ska vi förhålla oss till de styrande? Vilket blir vårt samhällsansvar?

Fariséerna i texten har skickat ut sina följare till Jesus för att säga att han verkligen lär dem Guds väg och inte faller undan för någon. Det är lätt att se att det finns en sarkastisk ton och Jesus noterar också detta. De ville visa på en inkonsekvens hos honom, de ville få honom att framstå som en upprorsmakare, som en politisk extremist som försöker bekämpa staten genom att uppmana till civil olydnad. Jesus gick inte i den fällan och vi ska inte heller gå i den fällan.

Det går att leva i världen, men inte av världen. I Andra Korinthiebrevet 10:3-5 kommer Paulus med ett förslag på hur vi skulle kunna tänka: 

Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen. Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft från Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud. 

Vi måste stå upp när politiker, opinionsbildare, stater och medmänniskor bestämmer sig för att göra andra medmänniskor till motmänniskor. Vi måste våga säga ifrån när de svagaste och mest utsatta används som brickor i politiska spel om makt. Vi kan få kraften från Gud att göra hans vilja på jorden.

Kommer ni förresten ihåg när Jesus frågade främlingarna om de var här olagligt och erbjöd dem återvandringsbidrag och bad dem göra språktest för medborgarskap?
  Kommer ni förresten ihåg när han sa till de hungrande att de behöver lägga manken till och att det är viktigt att ta de jobb som erbjuds även om det betyder att man får flytta på sig?
    Kommer ni förresten ihåg när han sa till de fattiga att de hade sig själva att skylla?

Nej. Ni minns inte det, för Jesus sa aldrig så. Han bad oss istället att ge Gud vad som tillhör honom. Han bad oss att göra allt för honom. Först då kan Guds rike förverkligas på jorden.