I ett inlägg på Facebook löd frågan: ”Vad har hänt med vår medmänsklighet?” En kvinnan beskriver en situation där hon kör hem från jobbet, trafiken går långsamt, som om något hade hänt. En äldre man hade ramlat, låg i gräset och behövde hjälp. Det som gjorde den här kvinnan upprörd och ledsen var att folk fortsatte att köra, ingen stannade och hjälpte till. Man saktade in, tittade, men erbjöd inte sin hjälp, tills den här kvinnan grep in och hjälpte mannen till en vårdinrättning. 

När jag läser denna berättelse tänker jag på Jesu liknelse om den barmhärtige Samarien i Lukas 10. På frågan; Vem är min nästa? Svarar Jesus med en liknelse. En liknelse som beskriver en mängd personer som förväntades gripa in men som gick förbi den misshandlade mannen. Liknelsen tar en drastisk vändning då den som agerar rätt är en person som är marginaliserad och som ingen tänkte något gott om, som ansågs ha fel tro. Han hjälper mannen och gör allt för honom för att han ska tillfriskna. Han blev därför ett viktigt exempel.
Kan jag välja vem min nästa är? Finns det vissa jag kan välja bort? Jesus är tydlig i sitt svar. Även den vi anser inte vara vår nästa är det. Även den jag har förutfattade tankar om, är min nästa. Här får inte fördomar eller tidsandan styra.

I mitt arbete som specialistsjuksköterska på ambulansen möter jag många olika personer, olika situationer, omständigheter och åldrar. Människor har drabbats i olika grad i livet, av sjukdom eller skada, men det kan också handla om missbruk eller psykisk ohälsa. Det är akuta händelser eller kroniska sjukdomar. Efter bästa förmåga och med professionellt agerande, försöker vi lyssna till patientens berättelse, skapa lugn och trygghet mitt i det svåra. Varje patientmöte är unikt och varje patient har rätt att bli bemött med respekt och värdighet. Vårat agerande får inte styras av förutfattade meningar, generaliseringar eller fördomar, det skulle vara mycket olyckligt och till och med farligt för patienten, eftersom vi då kan missa något väldigt väsentligt. Att i ett tidigt skede bestämma sig för vad det hela handlar om på grund av patientens tillstånd eller vem hen är eller hur situationen ser ut är en farlig väg att gå. Genom att närvara, lyssna och göra patienten sedd, samt genom att undersöka, kan vi komma fram till vad vi tror det hela kan bero på och hjälpa patienten till rätt vårdnivå.

Har människovärdet devalverats i takt med politiska beslut och förändringar? Idag är det många människor som kommer i kläm och blir förbipasserade. Människor tvingas bryta upp från sin trygghet som man byggt upp och på ett nafs raseras allt och man tvingas lämna Sverige. Familjer splittras, återförening försvåras, de som fått löfte om att få stanna ska kunna tvingas bort, grupper i samhället pekas ut som orsak till samhällsproblem. Rasism ökar, hatet på nätet tilltar och homofobin ökar. Även tredje världens människor får lida än mer på grund av beslut som vi fattar, då bistånd dras in och när klimatförändringarna tilltar i rask takt. Cirka 118 miljoner människor beräknas vara på flykt i världen idag. När marockanska människor strömmade till spanska Ceuta, reagerar europeiska ledare med skarp kritik. Från svenskt håll kallade man det bland annat för invasion.

Är det så att när min, mitt, mina blir det viktigaste, kallnar medmänskligheten? Självklart behövs ordning och reda, lagar och bestämmelser, men har synen på till exempel flyktingens värde devalverats eller på invandraren som har en annan trosuppfattning eller på den som inte följer normen? Ända in i kyrkan sprider sig liknade diskussioner och ifrågasättande och på kristna debattsidor är tonen hätsk och hård om till exempel hbtq. Det blir grupperingar om vem som tror rätt och människor kommer i kläm och körs över.

Mitt i allt detta möter vi Jesu uppmaning, då som nu; ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem”. Det finns en annan väg att gå. Texten är hämtad ur bergspredikan. Bergspredikan som är Jesus längsta och mest kända sammanhängande tal i nya testamentet. Ett koncentrat av det viktigaste i Jesu undervisning. Det är radikalt och utmanande. Versen är mycket mer än enbart en etisk princip, det är framförallt en uppmaning från Jesus. En uppförandekod för hur vi skall förhålla oss till vår medmänniska och till varandra. I versen innan, vers 11, förklarar Jesus att Gud som är vår Far alltid ger det som är gott till dem som ber honom, och ett par kapitel tidigare säger Jesus om Gud att han ”låter sin sol gå upp över ond och god och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt 5:45). Jag tänker att när vi behandlar vår medmänniska och varandra väl visar vi samtidigt på vem Gud är, vi ställer dörren på glänt och Gud blir synlig. Då handlar vi mot vår medmänniska som Gud handlar mot oss. Vårat agerande har därför ett högre syfte.

Vågar vi anta utmaningen att leva efter Jesus uppmaning? Är det möjligt? Vågar vi kliva ut ur oss själva, ur vår ”comfortzone”? Hela lagen och profeterna sammanfattas i dessa ord, säger Jesus. Det måste vara något ofantligt viktigt. ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd och din nästa som dig själv” (3 Mos 19:18, 5 Mos 6:5). Det är rätt ordning. Då hamnar vi rätt i vår strävan. Om vi håller oss till källan, om vi vistas nära den, smittas vi av den kärlek och barmhärtighet som gång på gång visas oss i vår bräcklighet, och våra hjärtan kan förvandlas och mjukna.
Ingen av oss är perfekt, vi kommer ofta till korta. Det är så lätt att gå förbi och vaggas med i den tid som är. Men Jesus utmanar oss till att agera annorlunda, att vakna till, att inte somna på vägen, att inte gå förbi. Att fundera, hur vill jag själv bli bemött? Då kan mycket förändras, människor blir sedda, bemötta för dem de är. Människor kan få hopp, ensamhetens isolering kan brytas. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet som får betyda mycket. Det är ett viljebeslut men också en insikt om att det är omöjligt utan den nåd, kärlek och godhet som Gud ständigt visar oss.