Jag ska vara ärlig, den här krönikan var inte helt lätt att få klar i tid. Inte nu i advent, när det är så mycket annat som händer.
Det är få saker som stressar så mycket som julen. Det faktum att advent är en fastetid har vi tagit på ett kanske lite för stort allvar (och helt missförstått!). Vi ska förbereda oss inför att Gud möter oss, att Jesus kommer till dig och mig, så vi måste hinna köpa alla julklappar, baka, städa, skicka julkort och samtidigt förmå vara en normalfungerande person. Det är mycket begärt, och tid till egen förberedelse för det stora miraklet finns det definitivt inte! Marta skulle vara nöjd med oss, så som vi håller på.

Det är allt eller inget som gäller, julen måste bli perfekt. Och så är det väl inte bara med julen? Jag tänker på det mönster som ofta finns hos barn (inklusive mig själv), om hur det alltid var allt eller inget. Alla lekar var på liv och död, antingen var allt toppen eller så var det den sämsta dagen någonsin. Efter att ha gått en vecka på handboll visste jag att jag skulle bli handbollsproffs, att livet skulle ta en annan riktning fanns inte på kartan. Det var allt eller inget. Antingen är man bäst, eller så kan man lika gärna göra något annat.

Det här är ett beteende man kan se tillbaka på och skratta åt, men visst försvinner det inte bara för att vi växer upp? Det får inte finnas några sprickor och skavanker. Du är vad du gör och blir bedömd därefter. Det är en betungande insikt och reaktionen blir ofta att man kröker sig inåt. Jag upplever att barnets stora vilja och glöd för att lyckas tenderar att ersättas med en rädsla för att misslyckas. För vad händer när vi misslyckas?

Jag tänker på ett samtal med en vän för någon vecka sen där vi beklagade oss över den förda klimatpolitiken, men hur samtalet utvecklades till att handla om att det känns som att vi är väldigt passiva idag. ”Det är ingen som ordentligt brinner för något”, sa vi. Någon som med själ och hjärta outtröttligt verkar för det goda. För några år sedan upplevde vi att tongången var en annan. Då brann det av klimatkamp, nu orkar man knappt källsortera längre. Ett misslyckande som lett till en hopplöshet. Ett allt eller inget som blivit till ett inget.

Folket frågar Johannes vad de ska göra. De vill döpas, de vill bana väg för Herren, de vill följa Johannes. Men måste man göra något mer? Det är som att Johannes i sitt svar gör en tidsresa. Han förflyttar sig till oss och talar direkt till oss. Till oss som lever i passivitetens tidsålder. Som inte brinner för något eftersom det ändå inte tjänar något till. Som är rädda att misslyckas. Till oss säger han: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt”. Har du att avvara, dela med dig.

Det är den totala motsatsen till allt eller inget, det är en ”gör det du kan”-mentalitet. Inget drastiskt, men idag oväntat radikalt. Tanken att du har något att bidra med i den här världen, du kan göra den lite bättre. Källsortera i alla fall. Dela med dig. Och jag tänker på julstressen inför den perfekta julen. Den kanske inte behöver bli helt perfekt i år heller? Kanske behöver inget bli perfekt, egentligen. Kanske finns det andra saker att göra? Som att för en liten stund ta och förbereda mig själv, för han som kommer, till mig. Han som Johannes pekar mot och förbereder folket för. Hur kan jag bana väg för honom?