Jag går i din kärlek var jag går. Från alla håll når du mig….

Så börjar en sångtext som Margareta Melin skrev på 1980-talet då jag var ung och ganska nyss hade haft en stark upplevelse hur Gud mötte mig med inbjudan till relation och inte prestation. Jag minns hur jag ofta sjöng på den där sången; i mitt pyttelilla kök, då jag promenerade längs Hornsgatan i Stockholm på väg till kyrkan eller cyklandes över Västerbron tidiga morgnar på väg till lärarhögskolan.

Mitt 80-tal var på många sätt en enkel tid med gott om frihet och att just känna sig fri i Kristus var på något sätt en självklarhet. Upplevelsen av frihet i Kristus handlade inte om att jag var fri från andra och helt oberoende. Friheten var något mycket djupare och varmare än det. Kanske var det något med det sammanhang jag hamnat i, den socialt engagerade församlingen där givande och mottagande hörde djupt samman, där det andades jämlikhet mellan bänkraderna och där behoven utanför kyrkans stenväggar var lika viktiga som dem innanför. Det handlade nog ytterst om Guds synliga kärlek.

Ett fyrtiotal år senare, med en uppsjö av både glädjerika och smärtsamma erfarenheter, och på en annan plats i livet drabbas jag på nytt av den där outsägliga friheten i Kristus. Jag var på vandring mellan Duved och Verdal- en av mina etapper på St Olavsleden. Då det skulle bli gott om regn, hade jag behövt lämna mitt tält hemma och i stället ta in på små pilgrimsboenden. Lite ledsen var jag över att inte ha friheten att välja min sovplats helt på egen hand. Men jag fick erfara en annan frihet som var djupt knuten till andra vandrare. Jag fick dela västerbottenpaj, norsk brunost, minestronesoppa, finchoklad, italienska chokladskorpor och coca cola längs asfaltvägar, på kalfjället och i små pilgrimskök. Varje liten matgåva är inpräntad i mitt minne. Kanske har det  att göra med att både jag och den andre var hungrig. Jag fick också dela vila i tystnad och mening i samtal. Det var något väldigt speciellt i att inte riktigt veta när jag skulle bli mottagare eller vara givare. Från skogen och fjället fick vi dessutom vara mottagare av allsköns delikatesser- där hjortronen och fjällbäckarnas vatten var naturens generösa gåva till oss. Tänkte på vilka gåvor jag kan ge till skapelsen...

Inser mer och mer att leva i friheten i Kristus berör så många fler än mig. Att leva i den friheten är något djupt inkluderande. Det utesluter inte den hungrige, törstige, förtryckte, sjuke eller fattige.  Jag behöver se och höra dem som behöver frihet, känna med dem och leva på ett sånt sätt så att vi alla får ta del av den frihet som kommer av mat, trygghet och omsorg.

Kanske frihet ytterst är den där ofattbara kärleken som delas med andra och att jag får ny och djupare frihet i mitt liv när jag ser att andra blir fria. Då stänger jag inte om mig och mitt, utan jag öppnar min dörr och säger att jag vill ha dig här. Liksom jag hoppas att någon öppnar sin dörr för mig.

Och ja, jag ska villigt erkänna att det är svårt att leva ut den sortens frihet i livets vardag och inte bara på pilgrimsvandring. Mina möten med en äldre papperslös kvinna har varit en hjälp och lärt mig mycket om friheten i Kristus. Jag slutar aldrig att förundras över den vishet hon ger vid varje tillfälle då hon fått kyrkans hjälp.

Kanske handlar friheten i Kristus om att släppa taget om att klara allt på egen hand och lägga bort min kontroll över livets steg. Kanske handlar det om att i hela min varelse erfara hur jag går i Guds kärlek, och hur den kärleken möter mig i varje människas behov och generositet på min väg, i varje liten vattendroppe som släcker min törst och i varje litet bröd som mättar min hunger.

Kanske är det först när jag anar att vi alla hör ihop i Guds kärlek, som jag blir fri i Kristus.